Det där med kännslor
Jag har nog lärt mej en sak idag, att jag har svårt att ta till mej om någon ger mej en komplimang. Om någon säjjer nått fint så rinner det mest av mej.
Jag har fått changsen att visa kännslor men kunde inte. Även om jag känner nått kan jag inte få det ur mej. Mitt hjärta orkar inte ta ett nej igen. Sist det vart krossat så vart det för mycke.
Absolut, det läker och helt är det men långtifrån starkt, det märker man när man får ont.
Jag känner saker, det gör jag! Men hjärnan blockerar allt.
Jag måste känna så mycke mer från någon för att jag ska kunna svara. Behöver så mycke mer och framförallt tid. Tid, tid att få låta saker växa så att jag vågar säjja "jag tycker om dej" eller vågar besvara en varm kram.
Och när hjärtat känner nått så skriker hjärnan "du vet hur det jick sist". Och då blockeras allt.
Man stelnar och låter det gåöver eller låter det bara ligga och kastar det framgför sej.
Sen bryter man ihop, sen sansar man sej och reser sej.
Blir en ond cirkel men det känns bättre att såra sej själv än att andra ska krossa en totalt.
Sen det där med tid. Fan, tror inte det finns nån som skulle orka ta sej den tiden jag kräver för det blir för segt. Jag vet juh att jag skulle inte palla vänta och hålla på om jag inte fick nått gensvar.
Fan att kännslor ska vara så jobbiga!
Kommentarer
Trackback
