Sanningen
"Om man ser tillbaka på livet, på alla dom åren man har left och ser på vad man har nu och vart man står i livet så kan säker många undra, liksom jag, vart tog allt vägen?
Varför man helt plötsligt bara stannar upp och sluta leva. Varför allt bara tar slut.
Att ena dagen e man lycklig och lever där man vill vara, och nästa knuffas du tillbaka på ruta ett igen.
Du kan inte bestämma sjäv, nån annan bestämmer åt dej.
Helt plötsligt orkar du inte mer, du tappar allt.
Allt det där som var så bra, det slutar att existera.
Man vill så gärna men det går inte.
Du hammnar i ett läge som du inte vet hur du ska hantera, hur du ska kunna leva där och då, eller ta dej därifrån.
Man stängs av, man har inget mer att ge.
Sen kommer dom där stunderna då man verkligen verkligen vill ta sej upp, man vill kämpa och man vet att man kan, men så kommer saningen ikapp och man hammnar på botten igen.
Kännslorna som man trycker undan trycks tillbaka mot det kännsligaste på hela kroppen, hjärtat.
Många har ett krossat hjärta och lärt sej leva med det och låtit tiden läka ihop de, men mitt hjärta har inte haft den förmågan.
När mitt hjärta blivit krossat har nästa bara virat in det med plåster så att det ska hålla ihop och kunna fungera just för han.
Vad ingen vet är hur skadat mitt hjärta är och hur svårt det har att läka.
Det handlar inte om att mina kännslor finns kvar, utan om att när det blivit krossat har det gått i för många bitar.
Om man ser mej idag så ser jag ut att kunna leva normalt, serut att kunna hantera situationen riktigt bra, men innerst inne rasar allt samman, hela tiden."
Kommentarer
Trackback
